En av mina absoluta favoritserier är Valhall av Peter Madsen. Jag har alltid varit intresserad av nordisk mytologi, och när jag var barn hittade jag ett gäng Valhall-album på biblioteket. Jag förälskade mig i Peter Madsens stil vid första ögonkastet - den var livlig, färgglad och gav nytt liv åt de gamla mytologiska asagudarna. Jag lånade hem dem och läste dem fler gånger än jag kan räkna.
Första delen heter
Valhalla 1: Vargen är lös (har senare kommit ut i nyutgåva under namnet
Valhall 1: Ulven är lös) kom ut redan 1978, och den avslutande delen
Valhall 15: Völvans syner kom ut 2010, över 30 år senare. Naturligtvis har Peter Madsens teckningsstil ändrats sedan de första albumen, men redan då var den uttrycksfull, färggrann och med detaljerade fornnordiska miljöer.
Sedan dess har det bara blivit bättre. Varje sida är omsorgsfullt tecknad och ofta färglagd med akvareller. Mängden detaljer han lyckas få in är häpnadsväckande. Omslagen är varierande och många av dem är så snygga att man vill ha dem på väggen.
Historierna varierar också, från början har de en någorlunda lättsam stil och stämmer kanske inte alltid överens med myterna. I efterhand blir de aningens allvarligare och mer episka.
Glimten i ögat är aldrig långt borta, dock. Madsen har ett underbart sinne för humor och många av situationerna de gamla asagudarna var med om blir i hans händer sjukt roliga.
Det här är inte riktigt en recension utan mer ett inlägg för att visa respekt för och uppmärksamma en av mina absoluta favorittecknare. Nu under 2012 kommer de sista två samlarutgåvorna av sammanlagt fem ut, och om du inte redan har läst dem så rekommenderar jag att du gör det. Och om du har gjort det rekommenderar jag att du gör det igen.
